Shitty day!

Idag var en sån där dag man bara kan hoppa över. Det var med andra ord dags för Jullans besök på skoliosmottagningen. Stället där man alltid känner sig som en dålig förälder när man kommer därifrån. Idag skickade jag M, tänkte att det var hans tur att tillbringa sisådär 4 timmar på sjukan bara för att. Och det blev precis så som jag oroat mig för, Jullans skolios blir bara värre och värre. Förbannade pissråtta, nu skiter jag i det här. Varför ska livet vara så fruktansvärt orättvist ibland. Jag orkar inte med operationer varje år och då är alternativet organsvikt, hjärtsvikt. Pest eller kolera. Vad jag vet så överlevde man varken eller. Ni vet det där lyckliga stället som man har som mental bild, det stället besöker jag nuförtiden oftare och oftare. Undrar om man kan stanna där för alltid.
Sen lyckades jag skrika på Angus så att hon somnade mitt i en snyftning. Hon ville se på ett barnprogram som inte alls visades på kvällen, bröt i hop och bara  skrek och då fick jag ett psykbryt och skrev tillbaka. Jeppe hävdade att jag hade skadat hans öron efter det. Med andra ord en riktig shitty day!

Släng dig i väggen!

De senaste veckorna har jag känt mig sliten och trött på kvällarna och jag börjar undra om den berömda väggen kanske finns där trots allt, eller håller jag på att bli gammal! Men 40 är väl ingen ålder? Jag som alltid har hittat på saker, träffat kompisar, tränat, fixat middagar längtar bara till min säng och undrar hur tidigt man kan gå och lägga sig utan att det är pinsamt. Nä, det behövs en rejäl uppryckning för det här duger inte. Hur svårt kan det va!
Appropå något helt annat så ska Angus efter sportlovet börja på Frida förskola. Håller alla tummar jag har för att det kommer att bli kanon och att hon kommer att trivas. Jag var ju där och hälsade på i förra veckan och det såg bra ut, stora utrymmen, nytt och fräscht, ca 20 barn på tre pedagoger och vad jag har hört engagerad personal.

Besök hos Frida

I morgon ska jag på besök på Fridaförskolan för att se om det kan vara något för Angus. Hon går ju hos dagmamma just nu i Mölndal och vi har varit kanonnöjda, men ändrade förutsättningar och närmare oss väger för att hon ska byta till förskola. Hon har stått i kö till Pixbo/kroken sen hon föddes men aldrig kommit in, då vi bor i Mölndalskommun och barn som bor i kommunen går före. Jag känner mig lite kluven då det känns som om jag konkurrerar ut min egna verksamhet och jag vill ju inte gärna göra något jag kommer att ångra. För mig är det viktigt att det känns bra från början, att man blir bra bemött av personalen och att dom har kvalitet i sin verksamhet, att dom ser till barnen och utgår från dom när dom planerar för ett lärande. Hoppas att det stämmer mer Frida för jag har bara hört gott om dom, engagerad personal som vågar att hänga på tåget och inte drar i nödbromsen.
Jag har även lönekriteriesamtal med min rektor i morgon och då j…ar ska jag lobba för att jag äger på det jag gör. Nu ska jag ta mig upp från botten till toppen.

nu hör jag dig väldigt dåligt……

I höstas fick ju Jullan en knapp på magen. Efter många påtryckningar från läkare och dietister gav vi med oss. Operationen i sig gick ju bra, även om det inte fungerar så bra nu men när dom var där inne och rotade i magen på henne tyckte dom att det såg rött och irriterat ut och tog biopsi som vi skulle få svar på i mellandagarna. Under det att hon var sövd passade dom oxå på att göra en hörselundersökning, eftersom det inte har gått att när hon är vaken. Det var med en klump i magen vi väntade in svaret från magen. Kan dom verkligen ringa oss om det är dåliga besked eller ringer dom och ber oss komma in. Eller kan man bara ignorera samtalet när det kommer, för hur mycket orkar man egentligen med. Det börjar bli svårare och svårare att gömma sig för verkligheten. Dagen vi väntade samtalet var vi även bokade till hörsel på Sahlgrenska för att få reda på svaren från hörselundersökning och klockan nio var jag där med tre glada barn. Nånstans har man ju en förhoppning om att det är bra besked man ska få men innerst inne förstår man att så inte är fallet. Herregud, hon hör ju nästan ingenting. Här har vi gått omkring och pratat med henne som vanligt och så hör hon inget. Inget har vi märkt, INGET! Som tur var så var det inget i magen och tur var väl det för då hade nog familjen Forsgren begått kollektivt självmord. Att orka vara stark är inte alltid lätt  och jag försöker verkligen. Men ibland känns det så fruktansvärt orättsvist och jag tycker det nästan är pinsamt när andra tycker det är jobbigt när deras barn är hemma med feber, hosta eller vad det nu kan vara. Men så skärper jag till mig och rycker upp mig och tänker att det alltid finns dom som har det värre. En sak som jag antagligen får användning för nu är teckenkursen jag gick för ett par år sen om jag kommer ihåg något vill säga.

och tomten kom även i år

Synd att säga att man fick sovmorgon på julafton. Jeppe vaknade tidigt för att han ville gå ner till granen och se om julbocken hade kommit med något och det hade han ju såklart gjort. Sen var det bara att sätta igång med den årliga julaftonsrushen. Klockan tolv hemma hos mamsen och äta första julbordet, sen vidare till Kärra och äta det andra julbordet, vänta på tomten, sen iväg hem för att äta lite till med min familj och dela ut mer julklappar. Hade tydligen varit snäll i år oxå för tomten kom med klappar till mig med. Kläder, parfym, kokbok blandannat. Nu väntar ett skönt jullov som jag ämnar tillbringa i saccosäcken bredvid Jullan med en bra bok, lite te och nått gott att smaska på.

Julstress

Jag börjar känna att julstressen kommer närmare och närmare. Det ska bakas, göras godis, städas, pyntas, köpas julklappar och gud vet vad. Himmel hur ska min tid räcka till. Dygnet hade behövt lite fler timmar känns det som just nu. Det blir till att prioritera. Baka får mamma sköta, julgodiset köpas färdigt, pyntningen får sträcka sig till granen och klapparna köpas via nätet. Städningen kommer jag väl inte undan, såvida vi inte vill fira jul med dammråttorna.
I morgon åker hela familjen till den årliga resan till Köpenhamn för lite julmarknad på tivoli och strosa på Ströget. Ska bli skönt att komma iväg en helg och bara vara turist.

Knapp

Mamma varför har Julia en knapp på magen, frågade Angus mig. Tja vad skulle jag säga. Det är bara för att vi vill att hon ska få utstå lite till och lite till. I alla fall kändes det så när hon vaknade upp från narkosen i onsdags och bara skrek. Just då ångrade jag mig, kan man trycka på kringla z bara och få allt ogjort tro. Många tankar blev det i huvudet. Varför låter vi oss påverkas av vad andra säger när vi känner vårt barn allra bäst och ser att hon mår bra. Men nu är den där och hon är inte att känna igen. Lugn och stilla ligger hon där, knappt några ljud kommer över hennes läppar och varje gång jag tar i henne spänner hon sig. Livet är inte rättvist. Men Angus tycker den är lite spännande och vill gärna vara med och trycka på sprutan när jag ger henne vätska. Kul att den roar nån. Jag inte helt deppat ihop trots att det låter så, i fredags var jag hemma hos E och åt goda tapas och spelade spel och i går så tog jag och barnen det lugnt hemma. Idag har jag hunnit med både ulitmate och beach, bakat tårta och firat M. En bra helg.